Fingeravtrycksregister

Under midsommaren blev det allmänt känt att arbetsgruppen som inrikesministeriet tillsatt för att överlägga användningen av passregistrets fingeravtrycksuppgifter, föreslagit att polisen inte kan utnyttja uppgifterna vid utredandet av brott. På grund av att vi lever sommartider är det möjligt att man dessa nyheter just inte alls blev kommenterade i medierna.

I huvuddrag förlöpte denna historia ungefär såhär:

Europeiska unionen gav order om att det också i finska pass ska kunna vara möjligt att införa biometriska kännetecken. EU krävde ändå inte att ett register med biometriska kännetecken skulle upprättas. Upprättandet av ett register var ett nationellt beslut som vi tog helt på egenhand och vars meningsfullhet vi också ifrågasatte. Registret motiverades bland annat med att det årligen i vårt land försvinner ca. 400-500 pass. Enligt de uppgifter jag fått hittas förresten största delen av dessa senare, oftast då man kommit hem från resan, i en strumplåda eller på något annat lika exotiskt ställe.

Polisen tänkte emellertid redan vid den tiden att det vore naturligt att senare utvidga passregistrets användning till hela polisens verksamhet. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till passlagen (RP/25/2005) konstateras nämligen entydigt att "de möjligheter och den nytta som införandet av fingeravtryck medför bl.a. inom brottsbekämpningen skall noggrant utredas och behövliga ändringar av lagstiftningen beredas". Detta trots de faktum att EU förutsatt att uppgifterna endast används till att administrera pass. Riksdagens grundlagsutskott var av samma åsikt. Men då man en gång införskaffat ett dyrt register, så måste man ju kunna använda det.

I tvångsmedelslagen förskrivs om upptagande av signalement d.v.s. om vilka förutsättningar som krävs för att polisen kan ta t.ex. fingeravtryck av en person i samband med utredning av brott. Enligt tvångsmedelslagens 9 kap. 3 § får man uppta signalement av den som är misstänkt för brott. Av vägande skäl som gäller brottsutredningen får en polisman för identifiering och utredning av brott ta signalement även av den som inte är misstänkt för brott, om brottets allvarlighet förutsätter detta. Den nuvarande lagen som upphävde den gamla tvångsmedelslagen från år 1987 trädde i kraft från årets början. Min fråga lyder, hur det då kommer sig att man inte i samband med stiftandet av den nya tvångsmedelslagen eller redan vid något tidigare skede föreslagit insamlande av hela befolkningens biometriska kännetecken i ett och samma register?

Här märker man hur denna historia fogas samman med EU-domstolens aktuella beslut i de s.k. tvångslagringsdirektiv (2006/24/EU)- ärendet. Domstolen ville nämligen på något sätt begränsa kretsen av människor som utsätts för en såpass omfattande åtgärd. I och med att brottslingar troligen är kapabla att ändra sina tillvägagångssätt skulle följderna av åtgärden eventuellt riktas mot helt vanliga, ordentliga medborgare. Skattebetalarnas pengar bränns på något som inte nödvändigtvis fungerar.

Mitt förbättringsförslag som delvis baserar sig på dataskyddsprinciperna vore att man i samband med dylikt initiativtagande också skulle lyfta fram "DPIA" d.v.s konsekvensbedömningen i samband med skyddet av personuppgifter och grundläggande rättigheter. Likväl vore det trevligt att utöver de endast positiva föreställningarna också se en del riskbedömning. Det skulle t.ex. vara intressant att veta om det finns en risk för att misstankarna riktas mot en ärlig, ordentlig medborgare ifall att den personens uppgifter som i själva verket begått brottet inte finns i det finska passregistret...

Till rättsstats-idén hör att myndigheternas behörighet föreskrivs om i lag. Myndigheternas behörighet för biometriska kännetecknens del föreskrivs om i tvångsmedelslagen. Om polisen eller någon annan vill samla hela befolkningens biometriska kännetecken i sitt register, bör man öppet informera medborgarna om detta samt om vad insamlandet grundar sig på. Därtill bör man begära medborgarnas samtycke till insamlandet. Behörigheter ska inte regleras med hjälp av regleringen av användningen av personuppgifter. Nu fick jag intrycket av att behörighetsfrågorna nästan höll på att bli i skymundan och att grundläggande rättigheter förvandlades till en ändamålsenlighetsfråga.

Slutligen finns det skäl att se fingeravtrycksfrågan som en del av en större helhet; jag hänvisade redan tidigare till tvångslagringsärendet som EU domstolen fann olaglig. Till sammanhanget kan läggas till det pågående nätverksövervakningsprojektet. Därtill är det bra att uppmärksamma hur arbetsgruppen som funderat över utvidgandet av polisens rätt till information nästan tystades ner helt och hållet då arbetsgruppen inte kom på att föreslå några tilläggskrav...